2

-Jag anar att du har råkat ut för ett mindre sammanbrott...
Jag sa ingenting.
-Det är inte så mycket nervöst som fysiskt betingat - du har ådragit dig det genom sömnlöshet och en allvarlig känslomässig kris. Din bror nämnde faktiskt att du har haft det ganska besvärligt på sistone.
-Det var bara en fånig historia...
-Om den har fått dig i det här tillståndet så var den förvisso inte fånig...
-Jag har bara låtit saker och ting gå för långt. Ett så totalt överdrivet romantiskt beteende från min sida...
-På sådana saker reagerar vi allesammans överdrivet. Till och med synnerligen förnuftiga människor som du. Det är helt naturligt för det tillståndet.
-Hur botar man det?
Han gav mig ett faderligt leende.
-Om jag visste det skulle jag vara världens förmögnaste läkare. Men... du vet nog vad jag kommer att säga: det finns inget botemedel. Förutom tiden, kanske. Vilket naturligtvis är det sista någon i din belägenhet vill höra. Men i ditt fall tror jag att det är viktigt med vila. En lång period av vila. Helst någon annanstans än i din vanliga omgivning. (...) Inte till någon annan stad, utan till någon plats där du kan gå långa och många promenader. Kusten gör alltid gott. Lita på mig, min erfarenhet säger mig att en promenad på stranden är mer värt än fem timmar på en psykiaters soffa... fast jag är väl den enda läkaren i den här staden som är villig att berätta det för dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: