Postad i : 
2010-10-21 Igår var vi hos doktorn och på sjukhuset eftersom jag varit enormt dålig i magen och inte kunnat behålla maten. Jag tyckte att magen krympte och blev därför orolig att barnet skulle fara illa. Doktorn är ju ingen barnmorska men kunde konstatera att jag gått ner 400 gram och att jag såg klen ut (?). Fast det har jag ju alltid gjort. Fick en remiss till sjukhuset främst för att besöka en gynekolog men också för att ta blodprover. Fick se min lilla pojke ännu en gång, med ultraljud, och allt såg jättebra ut. Normala hjärtslag, normal mängd fostervatten, ja, allt såg jättebra ut. Det är bara jag som inte mår bra. Fick tips på vätskeersättning och lite sånt, och sen tog de blodprov. Eller; de grävde lite i min arm och hand efter vener först. Och alla som känner mig vet ju hur mycket jag tycker om blod eller att någon krafsar med en nål i någon av mina kroppsdelar. Speciellt när jag suttit först i telefonkö och sen på en vårdcentral och sen på ett sjukhus i sex timmar utan mat. Svimmade aldrig, men jag hade plötsligt ett kalejdoskop framför mina ögon, ingen hörsel, och en pojkvän som inte fattade någonting och kallade mig mes. Fast sen fick jag ligga ner och då sjöng han lite för mig och höll mig i handen, och då blev jag glad och stark igen. Sköterskan sa att hon skulle ha svimmat om någon sjöng för henne.
Ska lämna lite andra roliga prover imorgon, och sen snällt vänta på resultaten. Magen krånglar fortfarande, men jag försöker få i mig vätskeersättning trots att det smakar rutten gammal fisk. Dagens middag bestod av kokt ris och kokta morötter. Lyxigt värre. Men världens bästa bebis i magen verkar må bra och vara pigg. Speciellt glad verkar han bli när jag dricker Proviva. Då bjuder han upp sin navelsträng till dans därinne. Breakdance, känns det som.
På lördag är det bara 18 veckor kvar tills han kommer till världen (plus minus 2). Jag längtar.
