book full of quotes

Mycket mystiskt att min babyticker visar att det är tre dagar kvar när den var inställd på den 26/2. Ett tecken? Extra mystiskt och konstigt är det också att jag och Sebbe precis diskuterat att jag tror att bebisen kommer på torsdag. Alltså om tre dagar. Eftersom mamma gick 5 dagar över tiden med mig. Och 5 dagar över tiden för mig är på torsdag. WIERDO! Så kommer han på torsdag så är det någon som försöker ge mig ett tecken nu. KNAS.

Har vänt tillbaka dygnet nu och försöker hålla mig uppe under dagarna. Det är så tråkigt för jag har inte så mycket att göra. Sitter vid datorn. Läser. Lagar mat. Städar. Igår var vi hos mina föräldrar och åt söndagsmiddag i fem timmar, så då gick ju dagen ganska snabbt. Åt godaste köttgrytan, klappade katter och tittade på gamla foto.

Hittade finaste overallen från Mini Rodini. Önskar.

Den är jättelik min jeansjacka från Monki.

Men jag har fortfarande inte fått min beställning från Oii. Håller på och tjafsar fram och tillbaka. De "hittar inte min order" trots att de dragit pengar. Och overallen är ju för länge sen slut, så jag vet inte hur det här kommer att sluta. Vill iallafall ha mina pengar tillbaka. Så nu är jag lite rädd för att beställa därifrån. Fast jag har aldrig hört nån annan som inte fått sina grejer. Så himla typiskt. Och synd, för jag ville verkligen ha overallen jag beställde. Snyft.

VECKA 15 vs VECKA 39.

Skillnaden ser inte så stor ut här, men titta så liten magen var i vecka 15! Nu är den JÄTTESTOR! Önskar att jag hade en sån här bild från innan jag var gravid också, när magen var helt platt.

Jag är alltså en av de där som går upp 25 kilo under sin graviditet. Det fick jag veta svart på vitt igår hos barnmorskan. TJUGOFEM! KILO! Jag tycker inte att jag blivit så himla stor, men tydligen så har jag det. Ska bli spännande att se hur mycket jag går ner direkt efter förlossningen.

Och jag bryr mig faktiskt inte så himla jättemycket. Bara jag kan få bort själva "magen" sen. Degen.

Barnmorskan klämde och tryckte på magen och sa "Ni får nog en liten bebis. 3 kilo skulle jag tippa." Och det gör mig ingenting. Bara han är frisk och hel och fin. Och kommer ut snabbt.

Har alltså gått 39 hela veckor idag. En vecka kvar. SEX DAGAR. Jag hoppas att jag slipper gå över tiden. Känner mig SÅ FÄRDIG med det här nu. Det ska bli så fruktansvärt skönt att byta ut magen mot en söt, dreglande, skrynklig, gnyende liten bebis. Även om det är tusen gånger mer jobb att ta hand om en bebis än att ta hand om en mage.

Har haft mycket förvärkar de senaste dagarna. Klockade att de kom med 6 minuters mellanrum i förrgår. Igår hade jag bara hemskt ont och trodde att det skulle sätta igång vilken sekund som helst. Idag har det varit rätt lugnt och bebisen bara sover och sover och sover och bökar omkring ibland. Annars inga direkta tecken. Jag säger till när det händer nåt, lovar... Man märker att vänner och bekanta går och väntar nu, får sms och meddelande hela tiden där de undrar om han inte är här än. NÄR KOMMER HAN? Om jag bara visste. Fast det är rätt spännande och gå i väntans tider, för det kan verkligen hända NÄR SOM HELST.

Sebbe jobbar. Jag tvättar två maskiner. Ska se Californication, Grey's och Vampire Diaries. Är så trött på det här tråkiga tvtittarlivet. Ge mig min bebis nu. Ge mig mina fungerande ben tillbaka. Ge mig vår och sommar och långa promenader. Ge mig ork och styrka.

Har varit hos mina föräldrar ett par dagar, när Sebastian har varit i Stockholm och spelat. Lite tryggare än att vara ensam hemma, fall i fall... Bara tagit det lugnt, ätit, sovit, kramats och klappat tre katter. Deras äldsta katt Kapsy fyller 15 år (!) nu i år. Helt galet. Hon är en döv, trött, pytteliten, smal, söt dramaqueen som tycker om ost. Hon är döpt av min lillebror, efter en kapsyl. Han samlade på kapsyler när vi skaffade katten. Då var han 10 år.

Jag är minst sagt höggravid och ligger mest ner och jäser. 38 hela veckor idag (lördag). Har minst tre gånger trott att det varit på gång, senast inatt. Men det är ju alltid falskt alarm. Jag undrar hur det kommer kännas när det är på riktigt. De säger att man vet. Jag längtar faktiskt till förlossningen nu. Jag vill träffa den lilla pysen som ligger i min mage, jag vill veta hur han ser ut, jag vill pussa på honom och ge honom allt, allt. Trygghet, värme, närhet, kärlek. Jag vill kunna titta på honom och veta att han har det bra, bäst. Visst har han det säkert jättebra i magen också, men det måste ju vara så trångt därinne just nu. Här ute finns det ju jättemycket plats och jättemånga pussar och jättemycket folk som vill träffa honom. Ja... ni märker ju att jag vill att han ska komma ut nu. Men det är (högst) fyra veckor kvar. Två veckor till beräknad förlossning, sen går förstföderskor väl rätt ofta över tiden också, så jag får räkna med ett par sega, tunga jäkla zombiedagar framöver. Ska försöka hitta någon rolig sysselsättning. Lägga 1000-bitarspussel, städa lägenheten med topz, räkna strån i ryamattan... Vadsomhelst. Hade jag orkat träffa en massa folk så hade det ju varit fint, men jag kan när som helst få för mig att somna, så jag är inget pålitligt sällskap. Imorgon ska vi iallafall på 1-årskalas i Glumslöv hos min kusin Emmas lilla Siri. Hoppas att vi får låna bil. Tvivlar på att jag kommer njuta av buss/tågresan.

Pappa lagade förresten min kamera. Det gick bara att ta 3 bilder helt plötsligt. Men nu kan jag ta massor igen. Bra, för jag vill ha med den till BB. Inga korniga, lågupplösta iphonebilder. Han kunde nog tyvärr inte rädda min externa hårddisk med alla mina miljarder bilder från cirka 10 år tillbaka. Jag hittade dock lite bilder som jag lagt upp på internet, plus de jag har på Facebook och här i bloggen, och så har jag lite på några skivor. Så allt är ju inte förlorat. Från och med nu skapar jag nya minnen, och är noggrann med att inte spara dem på en urkass hårddisk, utan på ett bergsäkert minneskort som inte havererar av en liten smäll i mötet med golvet. Orkar inte ens vara ledsen över bilderna. Min framtid väger upp förlusten av ett par pixlar av hur det var då. Nu och sen är det bästa jag har och allt som betyder något.

Åkte hem idag, skönt att få sova i min egen säng igen. Fick lite panik av den lutande soffan. Magen är så himla tung så man kan bara sova typ på sidan, annars ligger all tyngd på kroppspulsådern. Och att ligga på sidan i en soffa som sluttar, nja... Inte så bekvämt. Har fått hem den fina vagnen också, så jag ligger och tittar på den och fattar halvt om halvt inte att det snart ligger en söt liten prinskorv i den. Åh, kom ut nu! Mamma längtar ihjäl sig...

Idag tvättar jag, lyssnar på musik och längtar efter bebis.

Om ni klickar HÄR så kan ni lyssna på min nya spotifylista!

Siri & Emma skapar musik

Har varit så trött idag. Mitt järnvärde var lågt igen. Har iallafall lyckats vika tvätten, tagit ett bad, ätit en pizza och plockat lite i vardagsummet. Blir stressad när det är stökigt (inte för att han någonsin är så stökigt) och vill gärna springa omkring och fixa, men min kropp säger NEJ hela, hela tiden. Blir yr, mår illa, får sammandragningar. Vila, säger den, snart ska du föda en bebis. Får dåligt samvete av att bara ligga raklång också, när Sebastian jobbar två jobb och är borta hela dagarna och är helt slutkörd när han väl är hemma. Idag sågs vi typ 5 minuter och lyckades sitta ner ihop i soffan i ungefär 1... Och värre lär det väl bli sen med en liten bebis som pockar på vår uppmärksamhet. Fast jag har det så himla tråkigt hemma just nu, så en bebis som vill ha uppmärksamhet non stop kommer bara kännas som en befrielse från min zombietillvaro... Vet inte hur många fler böcker jag orkar läsa innan jag smäller av. Ibland tror jag att jag sover så mycket av ren tristess. För att tiden ska gå fortare.

Imorgon ska vi på 2-årskalas. Får se hur länge jag orkar stanna. Ska bli skönt att komma ut en sväng iallafall.