book full of quotes

Ungefär 30 timmar efter vattenavgång blev jag igångsatt med oxytocindropp.

43 timmar efter vattenavgång fick den här enormt söta lilla krabat hjälp att komma till världen genom ett snitt i min mage. Han vägde 3050 gram och var 49 cm lång.

Min utsikt från sjukhussängen. Sebastian fick stanna och ta hand om den nya lilla människan eftersom jag inte kunde gå upp. Fick morfin och hade ont i snittet.

Sötnosen låg hos mig och åt, sov och blev sönderpussad. Så efterlängtad han var! Elva dagar sent kom han till världen.

Den godaste middagen jag NÅGONSIN ätit. Glufsade i mig den på nolltid, hungrig efter barnafödandet.

Stolt, trött nybliven mamma i sjukhusets snygga morgonrock.

Stolt nybliven pappa i Scrubs-byxor som han tyvärr inte fick behålla hur mycket han än tjatade.

Gosade in sig i pappas skägg direkt. Och har funnit trygghet i det ända sen dess.

Små, små fötter på bebis nummer 600.

Nykläckt och skrynklig efter månader i fostervatten. Och pittögd. Man blir nästan chockad över hur mycket han förändrats på fyra månader, och över hur stor han blivit. Säkert 4 kilo tyngre. Sebastian tycker att han ser läskig ut på den här bilden, som en alien. Och visst ser han lite knasig och undernärd ut, men då tyckte man ju att han var det vackraste som fanns på denna jord! Det tycker jag i och för sig fortfarande.

Är så glad att vi tog så mycket bilder på BB. Det här är bara en bråkdel. Har världens finaste bild som doktorn tog när Rufus precis kommit ut ur magen. Jag ligger på operationsbordet och Sebastian håller upp honom så att jag får se honom för allra första gången. Vi ser enormt lyckliga och chockade ut. Rufus är röd och skriker. Känner att den är alldeles för privat för att lägga ut i bloggen, men vill rama in den och sätta upp den på väggen. Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv, trots att jag var helt väck av morfin, lustgas och bricanyl. Blir tårögd och glad varje gång jag tittar på den.

Här är några texter som jag skrev strax efter att vi kommit hem.

"Äntligen är han här. 2011-03-09 klockan 22.07 föddes min son med akut kejsarsnitt. Det började med vattenavgång natten mellan den 7-8 mars och slutade 43 timmar senare. Lång och tuff förlossning, bebis tålde inte oxytocin-droppet så beslut om kejsarsnitt togs. Känner mig helt ok med det eftersom jag mådde skit och var rädd för bebisens liv. Dock kände jag en enorm smärta under snittet och fick lustgas och morfin, så jag missade att få se honom när han kom ut. Min sambo tog emot honom, klippte navelsträngen och visade honom för mig 6 minuter senare. Hade fått bricanyl för att slå ut värkarna och det gör att man blir SUPERskakig så jag darrade i någon timme efter operationen. Fick dricka "champagne" med sugrör! Var även helt domnad i brösten så jag kände inte när han tog sina första mjölkslurkar. Men att få honom i min famn är det största och häftigaste jag varit med om. Är världens lyckligaste och han är så jävla söt och fin. Just nu ligger han och hans pappa och sover bredvid mig. Man tar de chanser till sömn som man får. Älskar dem båda så enormt mycket. Har ganska ont i magen men det börjar gå över. Min mage är nästan helt borta. Känns superskumt men så himla skönt. Gick 11 dagar över tiden så jag var LAGOM trött på att vara gravid om man säger så... Han ska heta Rufus Lou. Han var 51 cm och vägde 3060g när han föddes."

"Det är amning (har fått det att funka jättebra genom att ligga ner på sidan när jag matar honom, lycka), rapning, blöjbyte, stoppa in den utspottade nappen ur munnen, pussar och gos, slita sig i håret när han vägrar tröstas, gå runt, runt, runt och buffa och klappa och pussa, sjunga, titta på honom i timmar och massa, massa mer. Helt underbart men också utmattande. Är hos mina föräldrar nu och i 6 dagar till. Otroligt skönt att bli lite avlastad av min mamma. Hon fick min sambos 10 dagar så att hon kan hjälpa mig när han är på turné. Skönt. Längtar såklart ihjäl mig efter min sambo. Längtar hem till mitt eget. Men är otroligt tacksam över att jag får bo här. Just nu ligger Rufus och snarkar på mitt bröst. Jag ska försöka läsa ut en bok, men man vet ju aldrig när han vaknar och kräver min uppmärksamhet. Älskade unge."

"Ligger och ammar just nu. Smidigt att han honom på en kudde och ligga bredvid. Måste nog dock öva lite mer på att sittamma om jag ska kunna mata honom när jag inte är hemma. Inte så smidigt att lägga sig ner med tutten i vädret på ett fik kanske, hehe. Älskar att vara mamma. Rufus är än så länge snäll och skriker mest när han är naken eller riktigt trött. Dricker en kopp weleda amningste varje dag och har fått MYCKET mjölk och Rufus mage har kommit igång rätt bra. Kanske lite jobbigt med allt fisande men hellre det än kolik... Annars rullar dagarna på. Min kille kommer hem på fredag. Längtar. Även om det är skönt att vara här hos mina föräldrar så saknar jag mitt eget. Men mycket bättre att vara här än ensam hemma med en 11-dagars bebis."

"Idag fyller Rufus 2 veckor. Eftersom jag gick 11 dagar över tiden så känns det som att han är mer utvecklad än han borde vara vid 2 veckor. Han kan rulla över på sidan, kravla sig framåt (tex när han ligger på min mage och vill komma längre upp mot mig), skrattar och ler åt mig, sträcker sig efter saker (fast kan inte ta dem ännu), följer saker med blicken och är otroligt MED, tittar djupt i ögonen osv. Det har han gjort sen dag ett. Mina föräldrar tycker också att han är jättetidig. Vi skämtar om att han snart kommer att få tänder eller plötsligt säga "tjena morsan"...
Imorgon ska jag & mamma åka till BVC i stan. Gå till stationen, ta tåget, ta stadsbuss och sen allt det i omvänd ordning igen. Har fortfarande rätt ont efter kejsarsnittet så det kommer bli tufft. Får åka i tid och ta det väldigt lugnt. Tror att Rufus växt mycket. Han känns tyngre och större. Det går så snabbt. Hans pappa kommer ju få en chock när han kommer hem på fredag. Längtar så jävla mycket efter honom. Nu är det en hel vecka sen han åkte. Jag längtar hem! Det är skönt att ha mamma till hjälp, men nu vill jag hem och vara en familj igen.
Mamma är ute och går med lille Ru just nu så jag har lite ensamtid. Ska ta en tupplur tänkte jag. Kunde inte följa med ut pga snittet som gör ont. Har iallafall börjat känna lite när jag är kissnödig. Innan kände jag bara hur ont det gjorde när blåsan var överfull. Lite läskigt. Har fortfarande inte så mycket känsel i magen, och det är knöligt under huden ovanför snittet. Tar fortfarande 2 panodil och 2 voltaren var 8:e timme. Visste ingenting om kejsarsnitt innan, speciellt inte att det kan ta upp till ett år innan snittet läkts ordentligt. Hade jag kunnat föda "normalt" hade jag hellre gjort det. Rufus har lite problem med rosslig andning också, tydligen vanligt hos snittbarn. Men jag är otroligt glad att det finns snitt! Hur skulle vi annars ha gjort? Mina värkar gjorde inte ett piss på 43 timmar. 3 cm var jag öppen då. Och Rufus hjärta pendlade vilt mellan 80 och 200 när jag fick Oxytocin-dropp. Hade ju inte gått att få ut honom vaginalt.
Vill egentligen aldrig mer föda barn efter den här traumatiska förlossningen. Vill aldrig mer få Oxytocin-dropp. Värkarna var som en enda lång, lång värk i flera timmar. Det kändes som att någon högg i magen med kniv. Och mitt i allt kommer en hemsk manlig läkare och ska ta blodprov från bebisens huvud. Han var våldsam och det kändes som att han våldförde sig på mig. Han blev tillslut utslängd för han visste inte vad han gjorde och jag grät och skrek och tryckte lustgasen mot ansiktet.
Minns bara de timmarna som ett enda kaos. Minns att jag kved "jag vill ta en paus!" eftersom värkarna aldrig slutade. Bara värktopp efter värktopp i oändlighet, sen började Rufus hjärta reagera och då tog de bort droppet helt och gav mig epidural. Vilken fröjd alltså. Men då slutade ju värkarna komma HELT. Satt på bollen, gungade fram och tillbaka till Frank Sinatra, läste skvallertidning. Sen satte de igång droppet igen och Rufus hjärta började härja direkt. Jag kände ingenting på två timmar. Vet inte riktigt vad som hände under de där timmarna mer än att jag och min pojkvän fasade för bebisens liv, en doktor tittade på kurvan i 5 sekunder och sa att vi skulle fortsätta med droppet, jag grät för att jag inte ville det, min barnmorska ville inte heller det. Tror att vi väntade på att doktorn skulle bytas av mot en annan doktor som kunde ge oss ett annat beslut, för droppet kändes inte som en bra utväg. Jag minns att jag bröt ihop i en undersköterskas armar och hon sa "jag tror att det blir kejsarsnitt". Minns att jag tänkte att jag måste säga att jag vill ha kejsarsnitt, annars skulle de kanske sätta igång droppet igen. Så jag bad om det, den nya (kvinnliga) doktorn kom. Hon sa "Det blir kejsarsnitt". Jag blev så lättad. Och sen sa hon "Nu ska du få en spruta med Bricanyl, som slår ut värkarna. Du kommer känna dig fruktansvärt nervös och ditt hjärta kommer att slå jättejättesnabbt." Och jag bara NEJ, jag är ju redan så jävla nervös inför snittet...
Min kille fick gröna scrubs och såg faktiskt glad ut. Han höll på att svimma där ett tag när doktorn höll på med mitt blodiga underliv och han råkade titta. Jävla doktor. Skrev specifikt inga manliga läkare/barnmorskor i mitt förlossningsbrev, men fattar ju att det kanske var mindre viktigt när Rufus inte mådde bra. Men när en kvinnlig barnmorska sen tog blodprovet i Rufus skalp, så gick det på två röda sekunder, eftersom jag slappnade av.
Iallafall. Min förlossningsberättelse kommer ut lite såhär, i små omgångar. Den var lång och jobbig och något jag aldrig mer vill gå igenom. Därför kan och orkar jag inte berätta den på en enda gång i detalj. Men jag vill berätta och minnas. Man glömmer ju som tur är hur ont det gjorde, och om några år hoppas jag att jag är redo att ge Rufus ett syskon. Då hoppas jag även att jag kan föda vaginalt. Det är ju ett framsteg iallafall, att jag kan tänka mig det. Tycker bara att kejsarsnitt varit så otroligt jobbigt nu efteråt. Och jag vill fortfarande veta hur det är att föda vaginalt. Det kanske går jättebra nästa gång."

Är så glad att jag skrev ner det här. Det känns jätteskönt att läsa nu när man fått lite perspektiv. Önskar att jag skrev ner mer, men jag kom inte riktigt ihåg allt. Ska snart på återbesök hos min gamla barnmorska för andra gången. Sist jag var där pallade jag inte gå igenom förlossningen, så vi skulle ta det vid ett senare tillfälle när jag mådde bättre. Det påminner mig om att jag måste ringa dit imorgon. Kan fortfarande inte prata så mycket om förlossningen, att skriva har alltid varit lättare för mig. Men jag ska försöka gå igenom allt när jag är där.

Nu blir det film och ostbågar. Lillsnutten somnade för en liten stund sen. Han vill helst vara uppe tills hans ögon inte orkar mer. Vi var borta igår och då vägrade han somna och kom inte i säng förrän vi kom hem vid 1. Så han har varit jättetrött idag och sovit mycket, så nattningen blev lite långdragen idag...