book full of quotes

TRETTIO VECKOR! I 30 veckor har jag burit på ett litet mirakel. Om cirka tio veckor får jag träffa den här lilla människan, och jag har inte en aning om vem han (eller hon, kan ju inte vara hundra procent säker!) är, eller hur han ser ut. Ändå lever han inuti mig, lever av mig. Han är väldigt närvarande varje dag. Det underliga i att jag kan älska någon jag aldrig ens har träffat. Älska så här sjukt mycket. Att folk runt omkring mig redan börjat knyta an till ett nytt liv, skänka gåvor och klappa mage.

Ibland glömmer jag bort att jag är gravid. När kroppen samarbetar, eller för att jag helt enkelt vant mig vid att vara lite framtung och otymplig. Men för det mesta lever jag i en bubbla, där alla tankar kretsar kring förlossningen, förberedelser, bebisens prylar, hur han kommer att vara om ett par år, bilder som är som minnen fast som bara är förhoppningar om en vacker framtid. När han är ett barn och inte en nyfödd. När vi ligger på en filt på en gräsmatta vid havet och fnissar, och bilder av oss som familj. Det värmer i hjärtat och får mig att längta och önska och hoppas att allt ska vara och gå okomplicerat. Tror att det är viktigt att försöka skapa en positiv bild av hur det kommer att vara. Men såklart dyker negativa bilder upp ibland, och då tänker jag hellre INTE på det. Men jag måste ju tänka lite på det. Igår la jag till ett nytt nummer i min mobil, till BB. För det närmar sig, och man vet aldrig om han känner för att vara färdig innan beräknat leveransdatum.

Ibland är jag sjukt trött på att vara gravid. På att vara i bubblan. Trött på att vara trött. Trött på att inte kunna äta eller dricka vad jag vill. Då vill jag bara ut och dansa på klubb och fly från min kropp som gör ont, och fly från oron inför framtiden. Men det går oftast över rätt så snabbt. Och går det inte över får jag väl känna så ett tag. För jag vet att allt som händer just nu är det största och bästa, och att det oftast bara handlar om att jag behöver träffa folk, och inte specifikt att gå ut på klubb.

Ibland blir jag otålig och vill att bebisen ska vara här nu. Men det finns ju en anledning till att det tar så lång tid. Det är dels för att det tar tid att baka en bulle, och dels för att det tar tid att få allt att gå ihop som måste gå ihop. För att göra plats åt en ny liten person. För att kunna knyta an och förstå att det kommer en ny liten person. Fast vissa dagar blir man ändå helt chockad när man tänker på det. Och andra dagar känns det som världens mest naturliga sak. Men just nu känns det som att jag har varit gravid väldigt länge. Samtidigt som att tiden har gått väldigt snabbt. Mycket märkligt tillstånd. Att gå och vänta på livet.


Försöker göra en lista med årets bästa låtar. Har blivit 9 låtar än så länge. Vad skulle man göra utan musik? Som en kompis som finns där oavsett hur man mår. Och som för det mesta också får en att må bättre. Lyssnar på Håkans senaste just nu. Har haft väldigt svårt att ta åt mig den, men just nu känns den faktiskt rätt så upplyftande. Titelspåret 2 steg från paradise är sjukt peppig. Åh, vill ut och dansa.

Igår bjöd S ut mig på date. Åt trerätters på Bara Vara. Jag åt vegetariskt. Det är inte ens lönt att välja kött eftersom well done är som att äta bark. Men det var sjukt gott. Till det drack jag San Miguel 0,0%. Kändes som att jag skulle poppa i flera timmar efteråt. Har ju inte världens största plats för mat i magen just nu när bebben ligger och trycker på magsäcken. Men är det gott måste det ju få plats på nåt sätt...Och det var välbehövligt med en utekväll. Har mest blivit soffa och tv (men inget fel på det). Jag förbjöd iPhonen. Bara vi två. Frågade om det här kanske var sista gången vi gick ut innan bebisen kommer. Men hoppas inte det... Jag har ändå försök vara ute ganska mycket på konserter, krogen och fika. Men det blir tyngre och svårare. Nu när det är snö är det ju nästan bud på att inte gå utanför dörren alls. Halkar jag så är det kört för mina höfter. Men jag har ändå trotsat och gått till stan och tillbaka. Och igår var jag på bibblan. Går sakta som en gammal stel gubbe, men det är det lätt värt för lite snö och frisk luft. Tur att bussen går precis utanför dörren. Annars hade jag fått lappsjuka.

S har precis gått till jobbet. Ska bara läsa hela kvällen. Fick Tavegyl mot min klåda, och de gör mig helt nollad. Orkar knappt tänka eller prata eller röra mig. Tar dem bara innan jag somnar, för första dygnet, när jag tog tre, sov jag nästan nonstop i över 24 timmar, med pauser för att äta. Har redan så lågt blodtryck att jag i princip hamnar i koma om det sjunker lägre. Skulle behöva medicin som gör mig pigg istället. Inte zombiepiller. Så att läsa passar bra. Lagom ansträngande.