oh mary don't you weep no more

Har haft en ångestmåndag. Ingenting känns kul eller bra eller intressant. Klump i magen och saknad. Läser mycket. Skriver mycket. Längtar men jag vet inte varför.

Ja, så här fortsätter vi alltså var och en på sitt håll att leva våra liv, tänkte jag. Hur djupt ödesdiger förlust vi än drabbats av, hur viktig sak som slitits oss ur händerna och berövats oss, eller hur mycket vi än bara lämnat efter oss vårt yttre skinn och förvandlats till helt andra människor lyckas vi alltså på det här viset tyst leva vidare. Vi lyckas sträcka ut våra händer och dra till oss vår utmätta tid för att sedan lämna den bakom oss. Utföra vardagliga rutinhandlingar - ibland riktigt skickligt. Dessa tankar fick mig att känna en fruktansvärd tomhetskänsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: